Den 1 november ändrades förutsättningarna för svensk elmarknad. Då delades Sverige in i fyra elområden, där södra Sverige hamnar i elområde Malmö. Elkunder i södra Sverige riskerar därigenom att behöva betala vinterpriser året runt. I de tre elområdena norr om elområde Malmö återfinns all svensk kärnkraft och vattenkraft – motsvarande 90 procent av den svenska elproduktionen. Det är obegripligt att Svenska Kraftnät har dragit gränserna så att inte ett enda kärnkraftverk hamnar i elområde Malmö, trots att de är byggda för att leverera el söderut.

Mikael Odenberg, generaldirektör för Svenska Kraftnät som ansvarar för elområdesindelningen skriver som svar att de nya elområdena tydliggör att södra Sverige behöver mer el, antingen genom ökad produktion eller via bättre överföring. När priset nu tillåts spegla utbud och efterfrågan kommer marknaden att fungera bättre enligt Mikael Odenberg.

Generaldirektören har alldeles rätt vad gäller var vi befinner oss nu. Nu gäller det att se framåt, hur blir vi av med denna förkrympta regionala marknad som är fjärran från den utlovade stora europeiska marknaden? Det finns några grundläggande åtgärder som krävs för detta. Tillståndsprocesserna måste bli smidigare. Det gäller både för utbyggnad av nät, i detta fall främst med tanke på Svenska Kraftnäts möjligheter att infria våra högt ställda förväntningar på bättre överföringskapacitet. Men även tillstånden för ny elproduktion, så vi kan få bättre balans mellan tillgång och efterfrågan på el i vårt elområde, har mycket övrigt att önska. En god intension må ha funnits vid översynen av miljöbalken, men verkligheten är inte den jag tror de som beslutat förväntade sig. Tillståndsfrågorna är i grunden politiska och måste hanteras där de hör hemma. Utan förbättringar sitter vi kvar med elområdena under en otydligt lång period framöver. Först med bättre tillståndsprocess kommer nästa fråga, investeringarna. Den får energibolag och stat dela. Energibolagen kan bidra med ny elproduktion tillsammans med andra nya aktörer medan staten får se till att Svenska Kraftnät har muskler för investeringar.

När framtidens frågor är avklarade är det dags att hastigt titta bakåt i backspegeln. Det är klart att det faktum att Skånes största kraftverk lades ner utan att man samtidigt hade en plan för hur denna produktionskapacitet skulle ersättas är mycket häpnadsväckande. Det blir inte mindre häpnadsväckande av det faktum att hela introduktionen av kärnkraften ackompanjerades av en tanke på att förstärka elproduktionen i de delar av Sverige där efterfrågan var större än tillgången. Kort sagt det är ingen slump att kärnkraftverken hamnade där de hamnade.

Om bara några månader är det hundra år sedan världens första satsning på sjökabel startade. Då handlade det om att förse Själland med delar av det överflöd av kraft som den sydsvenska vattenkraften utgjorde, främst Hallands floder. Periodvis fanns mer kraft än vad vår då regionala marknad kunde ta emot. Ledningen till Själland stod klar år 1915. Nu hoppas vi att komma ur nästa regionala marknad hundra år senare. Just nu undrar jag vad den senare delen av 1900-talet lyckades tillföra oss. Är det möjligen bra grundidéer men bedrövligt genomförande?